"Måste du vara sådär korthårig?"
Detta är varför jag inte brukar ta selfies. Kan INTÄÄÄ se seriös ut och så tar jag bilderna underifrån.
Varför Klara, varför?
Idag, över 4 månader sen mitt långa hårsvall kapades, gick jag äntligen till frisören igen (min gamla frisör i Örebro alltså, klippte ju av mig håret i Nordingrå). Efter en diskussion om hur den tänkta frisyren skulle göras bäst la jag ansvaret i frisörens händer. "Du gör som du tror blir bäst. Det växer ut igen om det inte blir bra." En liten suck från frisören. "Ja, du är ju inte rädd av dig, det vet jag. Inte många skulle våga erkänna att det bara är att låta det växa ut." Så startades rakapparaten och plötsligt satt jag där i typiskt Justin Bieberfrilla, som sedan övergick till att se ut som Dynamit-Harrys hår innan det ordnade till sig och blev som på dem mystiska bilderna ovan. Jag är nöjd!
Tuffade hem och slog en signal till mamma när jag insåg att jag inte hade vax hemma. Det är nu det blir intressant.
Jag - Kan jag ta ditt vax du har hemma som du inte ville använda för att det luktar man?
Mamma - Ah jag vet inte.
Jag - Annars kan du väl köpa med vax när du ändå är och handlar så swishar jag pengar till dig? Jag MÅSTE ha vax, mamma, mitt hår går inte att tämja utan vax nu när det är kort igen. Jag-går-inte-ut-utan-vax. (Okej så utseendefixerad är jag inte, det finns ju mössor? Hehe)
Mamma - Måste du vara sådär korthårig? Jag tycker att du passade bättre i ditt långa hår.
Jag - Ja. Det är mitt hår och jag trivs bäst såhär.
Mamma - Det vet jag väl..
End of discussion. Jag får vax.
Detta är inte intressant för att jag är envis som en gris (har fått höra det många gånger under min uppväxt) och fick mitt vax, utan pga mammas reaktion över mitt utseende, som hon dessutom inte sett resultatet av innan hon kläckte ur sig sin kommentar. Hur kommer det sig att personer och kanske framförallt familj och släkt anser sig ha rätten att uttrycka alla sina åsikter om en? Jag har många åsikter om både vänner, familj och okända som jag inte kläcker ur mig för att jag vet att dessa kan såra eller inte bidrar med något vettigt till personen, omgivningen, eller vad som. Jag kanske tycker att någon har usel klädstil, men det grundar sig hos mig, av den jag är och chansen är ju faktiskt lika stor att samma person tycker att jag klär mig minst lika dåligt utifrån den här individens personlighet, smak, värderingar osv. Så länge ens frisyr, klädstil eller vad det nu handlar om inte skadar någon så är det väl ändå upp till var och en att se ut hur en vill? Jag tänker inte påpeka hur min mamma ser ut, så då får hon gärna låta bli att göra det mot mig.
En annan sak som är intressant med hennes reaktion är att hon, medvetet eller omedvetet, ogillar att jag har tagit ett kliv av samhällståget. Vad menar jag nu då? Jo, min frisyr är normbrytande. De flesta tjejer i min ålder har långt hår, iallafall nedanför öronsnibbarna - till skillnad från mig. Kanske hade hon inte reagerat så starkt på min korta frisyr om jag hade klätt mig mer feminimt, men nu råkar det vara så att jag trivs bäst i jeans och stora tröjor än klänning och klackar. Kanske hade hon reagerat mindre om det inte vore för att jag har en gravsten tatuerad med texten GENDER ROLES ARE DEAD väl synlig på armen. Samhället har uppfostrat oss till att följa mallen och ta ner dem som tror sig kunna skriva egna regler. Mammas reaktion är något hon blivit konstruerad till. När någon är avvikande är vi uppfostrade till att höja på ögonbrynen för att ge tecken åt personen att den är ute på hal is och bör återgå till att vara som alla andra. Vilken rolig värld vi lever i va? Uppmuntras till att vara oss själva, gå vår egen väg. Men när vi väl samlat på oss mod att göra det så får vi gång på gång veta att vi är och gör fel.
Det här är något som jag brinner mer och mer för för varje dag. Att jag ska få vara mig själv, att du ska få vara dig själv, att hen ska få vara sig själv och att de ska få vara sig själva. Utan att tryckas ner, kritiseras, mobbas eller bemötas negativt och otrevligt på något sätt. Varken i skolan, på jobbet, på stan eller hemma. Min mormor (som kan vara hur snäll som helst) har spydigt "uschat" mot mig när hon såg min senaste tatuering och resten av min familj skojar nedlåtande om att jag ser ut som en kille. Det är inte okej. Det enda "fel" jag gjort är att vara mig själv och det bryter mot deras, samhällets normer om hur en ska vara.
Ps.1 Som ni kanske förstod, men som jag insåg kunde vara otydligt efteråt, är att detta inte var första gången mamma påpekade mitt hår/utseende negativt. Detta inlägg har funnits i mina tankar under en längre period men blev inte nedskrivet förrän idag efter mitt väldigt "tydliga" samtal med mamma.
Ps.2 Nej, jag vill inte hänga ut någon genom detta inlägg, jag återberättar bara hur verkligheten ser ut - för mig. Tack och hej!