klars.blogg.se

Djurmänniska - har många djur själv: häst, hund, katt? 
Bor i ett hus, torpaktigt, litet

 

Flertalet andar omkring mig:
En man som pysslar om saker, en händig, äldre karl. Tittar till djuren, mest utomhus och fixar. Koppling på pappas sida, avlägsen släkting som jag aldrig träffat. Har inte så mycket med mig att göra, bara finns och tittar till mig.

Inne i huset såg hon en kvinna från tidigt 1900-tal, med knut i nacken, förkläde och klänning. I 40 års åldern och såg "bra ut för sin ålder". Ljushårig med ljusa/blå ögon. Huslig, står vid spisen och lagar mat, fixar och donar. Finns för att jag inte ska känna mig ensam. Lugn, stabil och saklig. Ingen som daltar/tröstar. "Sätt dig, fundera, hitta en lösning och gå vidare." Mormors mormor. Ingen av dem är direkt pratglada, "vi sköter vårt och du sköter ditt". 

Ett barn som springer omkring och leker inomhus. Man kan höra henne skratta och när hon har ner saker. Hon tycker om att leka tittut så ibland kan man känna sig iakttagen. Från 1800-talet, dog av sjukdom: såg henne ligga i en säng med hög feber.

 

 

Det är nånting med min häst. En mindre, mörk/mörkbrun, shettis/russansikte. Symptomen kommer och går, flyttar på sig, diffusa saker. Mag/tarmsystemet, "som att han tar sig för magen", nästan lite ängslig. Har inte haft hästen sen föl och han har mått väldigt dåligt innan han kom till mig. (Frågar om jag vet något om hans bakgrund, berättar kort om mobbningen i hans hage på tidigare stället) Varit deprimerad, "vad är meningen med livet?" Magsår av hans tidigare upplevelser, muskulaturen fungerar inte riktigt som den ska. Ber om KS och magnesium och nypon. Han vill ha mycket egentid med mig, behöver det. Får upp en bild på agility, ser honom gå över broar och hinder. "Han gillar det udda, vill ha nya utmaningar, behöver tänka. Han vill ha samspelet som man har i agility och han vill vara din häst." Det kommer ta tid innan han blir bra. "Han är verkligen en fantastisk individ, du har verkligen en vän för livet." Trickträning vill han också hålla på med! Han är väldigt mottaglig, han tar in vad jag känner, tar mycket av mina känslor för att jag ska avlastas, "bättre att jag mår dåligt än matte". Hon kunde se en uppvisning, att vi kommer göra uppvisningar i framtiden och att Kadi kommer älska uppmärksamheten. Men det är inte nu, det är längre fram. Så påminde hon mig om att fokusera på hans hjärna, inte kropp. 

"Du vill dina djur så väl, du grubblar mycket så fort du anar att nått är fel" "Har du en tinker? Fick en bild i huvudet, vet inte varför."

 

 

"Du grubblar på var du ska ta vägen i livet. Har du funderat på utbildning? Djurrelaterad utbildning? Du trivs bäst med att jobba med djur. Du förstår djur bättre, människor är svåra att förstå sig på. Du har blivit väldigt, väldigt sviken många gånger i livet. Både av vuxna och av jämngamla." (Chatrin undrade om jag hade varit mobbad, jag svarade att jag inte hade det men aldrig riktigt känt att jag passat in någonstans) Hon kände ett utanförskap, att inte känna sig hemma, inte trivas eller vilja vara här. Jag har spelat en roll för att ta mig igenom allt och det har bidragit till en ännu större osäkerhet: "vem är jag?"

 

 

Skilda föräldrar, ingen kontakt med pappa. En sorg, ilska över detta. Frustration över "varför gjorde han som han gjorde?" Mamma känns som en stabilare, fastare punkt och hon har gjort så gott hon kunnat, men det har inte räckt till. Yngre syskon: inte farit lika illa som mig. "Hon var komplex, väldigt komplex, jisses" Rebellisk, "gör vad fan jag vill", utbrott, skrik och bråk. Grundar sig i "se mig, hör mig", vet inte hur hon ska göra, förvirrad, kan inte kontrollera sina känslor och ord. Jag var betydligt lugnare. Jag kändes mer bestämd, hårdare men som en ren överlevnadsstrategi. Fått kämpa i hela mitt liv, så länge som går att minnas. "Ingen kan såra mig, jag klarar allt" men innerst inne är det tvärtom. Detta har tärt på mig. Djuren har varit min räddning. De dömer inte, bara finns där och är min fristad och jag ska fortsätta vara där för de har en helande effekt på mig. 

 

 

Lever inte i någon relation. Kommer cirkulera personer runt mig, ingen som faller mig helt i smaken. Så noga med vem jag släpper in och 99,9% duger inte. Någon kommer lyckas, men den stackaren kommer få kämpa sig gul och blå. Börjar som en vänskaplig relation, "ser er sitta och dricka kaffe", delar mitt intresse för djur men hon kunde inte avgöra om det var hens intresse från början eller om hen gjorde det för min skull för att hen insåg att hen måste gå genom hästarna för att nå fram till mig. En lugn och sansad person, riktigt stabil, någon man kan luta sig mot i stormen, snäll, inte den största skönheten i universum men ett hjärta av guld. Inte dags än, längre fram. 
Svårt att lita på folk, ett fåtal människor i min närhet som jag umgås med men ingen är 100% bästis (samma som ovan, "ingen duger"). Kontakten med människor är jobbig och jag väntar hela tiden på nästa bakslag, jag är en väldigt känslig person. "Har du gått i terapi? Det är inte din grej" Fastnar i perioder då livet känns jobbigt, inget vidare självförtroende innerst inne. Fick övningar i positivt tänkande. 

 

 

Framtid: Utbildning kopplad till djur (homeopatin eller om hon menade något annat vet jag inte). Jag ska jobba med djur, det trivs jag med och där kan jag göra mest. "Var kritisk i valet av utbildning, vissa gör det bara för pengarna." Även om jag kommer jobba med alla djurslag så är hästarna det viktiga. 

Mitt liv kommer sakta stabilisera sig, inte imorgon men det kommer. Det kommer vara kämpigt ett tag till. Jag kommer alltid vara en grubblare, känslig, kommer inte få tillit till mänskligheten men jag kommer hitta några guldkorn som jag trivs med. Just nu är jag i en fas i livet då jag är ensam/känner mig ensam. Människorna runt mig är utbytbara och mina guldkorn kommer dyka upp ett efter ett. Mina sår från min barndom kommer inte läka helt, men de kommer inte påverka mig. Jag kommer få en annan förståelse längre fram, inse saker, få förklaring, inte att det gör att saker som hänt blir förlåtna men jag kommer förstå varför. 

 

Kropp/hälsa: Dricka mycket citronvatten. Basilika. Stel i musklerna, tömt kroppen på näring, inte varit så snäll mot min kropp. Behöver 3x daglig dos magnesium, järn och zink bl.a. Kroppen går på högtryck hela tiden, drömmer mycket och även om det inte är mardrömmar påverkar det mig mycket, slappnar inte ens av när jag sover. Orolig mage för att jag lägger så mycket av mina känslor i min kropp, känslorna får inte utlopp. Behöver prioritera avslappning minst 15 min/dag. Undvika socker och gluten för det bidrar till ledproblemen (inte nämnt ledproblem tidigare?) "Det känns som att det fastnar saker i lederna". Just nu, behöver inte undvika i resten av mitt liv. 

 

 

Chatrin säger att det finns så mycket mer men vi har redan pratat i över en timme så hon tycker att vi sparar det till nästa gång, för en nästa gång kommer det bli, det känner vi båda två. Innan vi avslutar frågar hon om jag har några frågor. Jag måste ju fråga om norrland, varför jag känner så starkt för norrland, säger jag. "Vadå? Bor du inte i norrland? Jag var helt säker på att du bodde där, du är ju norrland" (Hon beskrev "jag är norrland" lite annorlunda men jag minns inte hur hihi) "Du hör inte hemma här nere där det är så mycket folk och prestationskrav, du behöver uppåt till naturen, stillheten och djuren. Du behöver mentaliteten som finns uppe i norr, människorna där har en annan sinnesnärvaro. Där får du vara precis som du är. Du behöver den naturen där uppe. Får inte känslan av att vintrarna där skulle vara jobbiga för dig (som vissa andra kan känna), för dig är det en del av kretsloppet. Flytta uppåt, det är där du hör hemma."